"Mökk!" Barnet sträcker ut sin lilla knubbiga hand, som för att gripa tag i det överväldigande mörkret omkring henne, känna på det, bekanta sig med det, införliva det i sina sinnen, sin kropp, sin verklighet. Barnet är ett år gammalt, och det färdas genom mörkret på sin moders arm, med de små armarna lindade om hennes hals och med näsan inborrad i hennes hår som luktar som av blommor mitt i detta kalla obegripliga …
"Mökk!" Barnet försöker igen, det sträcker ut sin lilla hand impulsivt, som för att fånga en handfull av detta överallt varande mörker. Det är skrämmande, detta mystiskt ogripbara, men barnet är buret. Det färdas mjukt gungande genom mörkret i sin moders trygga famn.
Föga anar barnet att det alldeles på egen hand måste röra sig fram genom detta otäcka i det liv som ligger framför det. Att det måste röra sig bort från sin moder och på darrande ben gå ut i världen. Ensam.