Det finns ett fotografi där den norske filosofen och bergsbestigaren Arne Næss sitter i ett tält på några tusen meters höjd och läser "Etiken" av Spinoza med pannlampa. Och kanske är det just i en sådan avskildhet man helst bör umgås med rationalisten och mystikern Baruch Spinoza (1632?1677), eller i varje fall med den Spinoza som skrev "Etiken", detta märkliga försök att skapa en etik som samtidigt är en metafysik och tvärtom, med formen hos ett geometriskt system dessutom, med numrerade axiom, definitioner, postulat och teorem. "Etiken" är ett verkligt paradexempel på 1600-talets filosofiska systembyggarnit och ställer till och med Leibniz? "Borgesaktiga monadologi" i skuggan.
För att ta del av Spinozas "Teologisk-politisk traktat" behöver man emellertid varken säkerhetslina eller pannlampa. Detta verk ? som publicerades i hemlighet i Amsterdam 1770, utan författarnamn, det fanns goda skäl till hemlighetsmakeriet ? är betydligt mindre metafysiskt till sin karaktär än "Etiken" och bygger framför allt på en uppslagsrik närläsning av Bibeln. Traktaten handlar alltså i mångt och mycket om religiösa frågor och kom också att revolutionera bibeltolkningen. Men Spinozas sätt att läsa bibeltexterna uppfattades av många, teologerna inte minst, som kontroversiellt, för att inte säga direkt kätterskt.
Spinoza går språkhistoriskt och textkritiskt tillväga och bortser till exempel helt från kyrkofädernas uppfattningar och kyrkomötenas dogmbeslut. När Bibeln motsäger sig själv, som den ju ofta gör, förlitar sig Spinoza på förnuftets förmåga att analysera och reda ut problemen. Han diskuterar religiösa samband som om det hade gällt samband i naturen och är mån om att upprätthålla en tydlig gräns mellan det naturliga och det övernaturliga. Han vänder, skulle man kunna säga, teologin mot teologin.
?Den som anser att Bibeln, sådan den nu är, har sänts till människorna från himlen som ett brev från Gud?, påpekar Spinoza, ?kommer utan tvivel att skrika att jag har syndat mot den Helige Ande, eftersom jag [...] har påstått att Guds ord är felaktigt, avklippt, förfalskat och osammanhängande, att vi bara besitter fragment av det [...] [Men] såväl förnuftet självt som profeternas och apostlarnas åsikter förkunnar högt och klart att Guds eviga ord och fördrag och den sanna religionen är inskrivna i människors hjärtan, det vill säga på gudomlig väg inskrivna i det mänskliga förståndet?. Tonvikten ligger, som synes, på förståndet. Spinoza hade inte så mycket till övers för underverk och profetior.
Men "Teologisk-politisk traktat" rymmer inte bara banbrytande bibelexegetik och religionsfilosofi, utan också framsynt, för att inte säga subversiv politisk och statsfilosofisk reflektion, låt vara i teologisk klädnad. Spinoza, som här befinner sig i en kritisk dialog med Thomas Hobbes och "Leviathan" (1651), diskuterar bland annat naturrätten, statens karaktär och demokratins möjligheter.
Det finns ett nära samband mellan frihet och politik i Spinozas tänkande. Medborgarnas frihet ? och möjlighet att tillfredsställa olika behov ? beror på statens förmåga att upprätthålla ?det gemensamma goda?. Stater med ett demokratiskt och inkluderande styrelseskick har lättare att främja detta goda och är mer stabila än autokratiska stater. Den medborgare som önskar frihet för egen del, bör alltså önska frihet för alla medborgare. Demokrati blir för Spinoza alltså en fråga om rationalitet. Samma rationalitet som gör Bibeln begriplig och användbar.
Den Spinoza man möter i "Teologisk-politisk traktat" är alltså en socialt och politiskt djupt engagerad tänkare, ingen världsfrånvänd metafysiker utan en filosof mitt i sin samtid, en samtid präglad av starka motsättningar och återkommande krig. Traktaten blev mycket spridd och omdebatterad och kom att få en stor om än ofta underjordisk betydelse för upplysningen, men blev senare tämligen bortglömd. Den har aldrig tidigare i sin helhet varit översatt till svenska.
Fredrika Spindler, docent i filosofi vid Södertörns högskola och författare till "Spinoza: Multitud, affekt, kraft" (Glänta 2009), svarar för en inledning som placerar traktaten i dess historiska och filosofiska sammanhang.
ArbetstitelTeologisk-politisk traktat
Standardpris279.00
Illustrerad Orginaltitel
Åldersgrupp
BandtypDanskt band
Recensionsutdrag
Läsordning i serie
MediatypBok
AvailableToOrder IsContractProduct Inlaga
Sidor316
Publiceringsdatum2016-03-23 00:00:00
FörfattareBaruch Spinoza
Kort BeskrivningDet finns ett fotografi där den norske filosofen och bergsbestigaren Arne Næss sitter i ett tält på några tusen meters höjd och läser "Etiken" av Spinoza med pannlampa. Och kanske är det just i en sådan avskildhet man helst bör umgås med rationalisten och mystikern Baruch Spinoza (1632?1677), eller i varje fall med den Spinoza som skrev "Etiken", detta märkliga försök att skapa en etik som samtidigt är en metafysik och tvärtom, med formen hos ett geometriskt system dessutom, med numrerade axiom, definitioner, postulat och teorem. "Etiken" är ett verkligt paradexempel på 1600-talets filosofiska systembyggarnit och ställer till och med Leibniz? "Borgesaktiga monadologi" i skuggan.
För att ta del av Spinozas "Teologisk-politisk traktat" behöver man emellertid varken säkerhetslina eller pannlampa. Detta verk ? som publicerades i hemlighet i Amsterdam 1770, utan författarnamn, det fanns goda skäl till hemlighetsmakeriet ? är betydligt mindre metafysiskt till sin karaktär än "Etiken" och bygger framför allt på en uppslagsrik närläsning av Bibeln. Traktaten handlar alltså i mångt och mycket om religiösa frågor och kom också att revolutionera bibeltolkningen. Men Spinozas sätt att läsa bibeltexterna uppfattades av många, teologerna inte minst, som kontroversiellt, för att inte säga direkt kätterskt.
Spinoza går språkhistoriskt och textkritiskt tillväga och bortser till exempel helt från kyrkofädernas uppfattningar och kyrkomötenas dogmbeslut. När Bibeln motsäger sig själv, som den ju ofta gör, förlitar sig Spinoza på förnuftets förmåga att analysera och reda ut problemen. Han diskuterar religiösa samband som om det hade gällt samband i naturen och är mån om att upprätthålla en tydlig gräns mellan det naturliga och det övernaturliga. Han vänder, skulle man kunna säga, teologin mot teologin.
?Den som anser att Bibeln, sådan den nu är, har sänts till människorna från himlen som ett brev från Gud?, påpekar Spinoza, ?kommer utan tvivel att skrika att jag har syndat mot den Helige Ande, eftersom jag [...] har påstått att Guds ord är felaktigt, avklippt, förfalskat och osammanhängande, att vi bara besitter fragment av det [...] [Men] såväl förnuftet självt som profeternas och apostlarnas åsikter förkunnar högt och klart att Guds eviga ord och fördrag och den sanna religionen är inskrivna i människors hjärtan, det vill säga på gudomlig väg inskrivna i det mänskliga förståndet?. Tonvikten ligger, som synes, på förståndet. Spinoza hade inte så mycket till övers för underverk och profetior.
Men "Teologisk-politisk traktat" rymmer inte bara banbrytande bibelexegetik och religionsfilosofi, utan också framsynt, för att inte säga subversiv politisk och statsfilosofisk reflektion, låt vara i teologisk klädnad. Spinoza, som här befinner sig i en kritisk dialog med Thomas Hobbes och "Leviathan" (1651), diskuterar bland annat naturrätten, statens karaktär och demokratins möjligheter.
Det finns ett nära samband mellan frihet och politik i Spinozas tänkande. Medborgarnas frihet ? och möjlighet att tillfredsställa olika behov ? beror på statens förmåga att upprätthålla ?det gemensamma goda?. Stater med ett demokratiskt och inkluderande styrelseskick har lättare att främja detta goda och är mer stabila än autokratiska stater. Den medborgare som önskar frihet för egen del, bör alltså önska frihet för alla medborgare. Demokrati blir för Spinoza alltså en fråga om rationalitet. Samma rationalitet som gör Bibeln begriplig och användbar.
Den Spinoza man möter i "Teologisk-politisk traktat" är alltså en socialt och politiskt djupt engagerad tänkare, ingen världsfrånvänd metafysiker utan en filosof mitt i sin samtid, en samtid präglad av starka motsättningar och återkommande krig. Traktaten blev mycket spridd och omdebatterad och kom att få en stor om än ofta underjordisk betydelse för upplysningen, men blev senare tämligen bortglömd. Den har aldrig tidigare i sin helhet varit översatt till svenska.
Fredrika Spindler, docent i filosofi vid Södertörns högskola och författare till "Spinoza: Multitud, affekt, kraft" (Glänta 2009), svarar för en inledning som placerar traktaten i dess historiska och filosofiska sammanhang.
Storlek
Färg
IsBokinfoProduct SeriesTitle
erpOwnsPrice BokinfoStatusCode21