Vi i lärarlaget satt tillsammans i köket där morgonmötet strax skulle börja. Jag och två manliga kollegor pratade, som vi brukade ska tilläggas, om helgens Premier League-omgång. Vilka mål hade varit snyggast, hur såg det ut i toppen respektive botten och vad tänkte egentligen domaren på som hade blåst av för offside i ett kritiskt läge av matchen. Ett stående samtalsämne för mig och de andra sporttokiga på skolan där jag då arbetade.
– Måste ni prata om den där jäkla fotbollen hela tiden?
Plötsligt högg vår kollega Karin in, men inte för att dividera kring offside-beslutet, utan för att ifrågasätta hela samtalet. Vi tittade på varandra, sen på Karin, sen på varandra igen. Vad menade hon egentligen?!
– Men … vi måste väl ändå få prata om vad vi vill?
Jargong kan vara många olika saker. Hur vi skämtar, vad vi pratar om eller inte pratar om, eller hur vi ger och tar återkoppling. Det kan vara på jobbet, i omklädningsrummet, med barndomsvännerna eller på släktmiddagen.
Och det kan handla om makt: För vem passar jargongen egentligen bäst? Vem skrattar vi åt, vems handlingsutrymme tycks självklart och vem får aldrig sin jargong ifrågasatt?
Jargong uppstår där människor möts och kan vara positiv, inkluderande, rolig och uttrycka omsorg. Men den kan också vara taskig och nedsättande, begränsande och exkluderande. Samma jargong som för någon bidrar till trivsel och trygghet innebär motsatsen för någon annan. Det handlar om vilken jargong vi skapar tillsammans.