Minna Morineslott

Det låg där som ur en dröm – slottet Morine. Inbäddat i dimmiga lövskogar, omgärdat av knotiga ekar och kullar med mossklädda murrester. Det ofattbart vackra och historiskt mättade området kring slottet, med sina vidsträckta hagar, det åldrade stallet och de tystlåtna flygelbyggnaderna, gav ett första intryck av att vara jordens mest idylliska plats.
Men idyllen bar på en skugga.
Det var här Minna sökte ro. En tillflykt för att arbeta ostört – bara hon, skogen och tystnaden. Lillstugan, en avskild byggnad vid utkanten av slottsområdet, verkade perfekt. Enkel, vacker och till synes orörd av världens kaos. Men hon visste inte vad hon bjöd in.
För mörkret hade redan valt sin plats. Det väntade. Och det tänkte inte lämna Minna ifred.
Gryningsskuggor rörde sig i ögonvrån. Dörrar knarrade trots stiltje. Röster hördes bakom väggar som borde vara tomma. Det som först kändes som subtila förnimmelser växte till närgångna viskningar, drömlika syner, isande beröringar i natten. Och så – oförklarligt nog – de där gamla anklagelserna, som liksom vaknade till liv i hennes närvaro.
Minna trodde att hon hyrt en fristad för sitt arbete – men istället verkade Morineslott ha hyrt henne. Och det tänkte pröva henne till sista andetaget.
Om allt detta slutar i vansinne, blod eller försoning – det återstår att se.