När tystnaden brister

Det här är inte en saga.
Det är inte en berättelse med början, mitt och ett perfekt slut.
Det här är livet, så som det faktiskt var med sprickor, skärvor och stunder då jag inte visste om jag skulle orka en dag till.

Jag har skrivit den här boken för att tystnaden kan vara lika farlig som det som skadat oss. För att det vi inte säger högt ofta blir det som äter oss inifrån. Och för att jag vet hur det känns att tro att man är ensam om sin kamp tills man vågar berätta.

Det finns minnen i de här sidorna som jag har försökt glömma.
Det finns andra jag har hållit fast vid för att de är beviset på att kärlek, trots allt, kan överleva.
Det här är min resa genom mörker och ljus, genom missbruk, förluster, ensamhet och den långsamma, ibland plågsamma, vägen tillbaka till livet.

Jag skriver inte som en hjälte.
Jag skriver som en människa som överlevt.
Och som vet att överlevnad är början, inte slutet.

Om du läser det här och känner igen dig i sorgen, i rädslan, i kampen vill jag att du ska veta:
Det går att bryta mönster.
Det går att bygga något nytt, även med skakiga händer.
Det går att leva igen.

Det här är min berättelse.
Och nu är den din att hålla i.

Av det som en gång var spillror, byggde jag ett hem