Författaren Kent Adelmann fortsätter här sin boksvit om prostatcancer, som började med Vinterresa på Ignatorp (2023). Trots till synes goda resultat vill läkarteamet efter fyra månader inte ta risken att avvakta. Så efter tolv år med prostatacancer, och två uppskjutna behandlingar, väntar nu oundvikligen en åtta månader lång cellgiftsbehandling.
Jag minns min sommar varvar nogranna journalanteckningar och återkommande tillbakablickar med inblickar i det pågående vardagslivet, det som han kallar för “mellanrummen”. Såväl dessa mellanrum som hans “hållplatser” av behandling uttrycks flitigt och vardagligt, och med passion, i en variationsrik tillfällesdiktning. Den här delen ramas dessutom in av fyra tonsatta sånger.
Precis som tidigare får vi följa några tvära kast i en prostatapatients tillvaro. Är detta kanske min sista jul? Och vad måste jag göra medan jag ännu orkar? Det leder till bl.a. några svåra samtal med barnen, en fortsatt döstädning, samt ett ömt farväl av såväl bokhyllan som några gamla vänner. Här och var kan vi också ta del av en både uttryckt och underliggande irritation från en cancerpatient i det moderna vård-Sverige.
Jag minns min sommar ger ett både dokumentärt och poetiskt vittnesmål om prostatacancer, den vanligaste cancersjukdomen i Sverige. Boken riktar sig främst till såväl andra cancerdrabbade och deras anhöriga som all vårdpersonal och alla (politiska) beslutsfattare inom cancervården.