I ryska Galina Rymbus poesi träder den privata erfarenheten omedelbart i dialog med den gemensamma; jaget smälter samman den större berättelsen om kollektivet. Jämngammal med Sovjetunionens sammanbrott utgår Rymbu från den havererade socialismens utopiska nollpunkt. Men trots våld och armod fortsätter hon formulera ett språk som kan bjuda motstånd och göra det möjligt att gå världen och människorna till mötes.